Jag älskar drivet. Det är medryckande och jag kan inte motstå att bara ryckas med. Jag är såå tacksam för drivet inom mig.
Benen vill bara gå och gå, till och med springa ibland, men det får jag inte. Springa får jag bara göra i mina tankar. Det är ok. Jag är glad att jag har starka ben som vill och orkar gå helt automatiskt utan att behöva använda hjärnan för att tänka hur man går. Benen vill cykla, de cyklar och cyklar inomhus. Jag är jätteglad för det. Men drömmer om att kunna få cykla ute. Vilken känsla =) Känna vinden... Mmmm jag har en plan :) Vi får se...

Tillbaka till drivet. Tänk vilken tur att just jag har det där drivet. När ingen trodde på mig. Inte ens jag själv. Minns för ett år sedan när jag satt hemma i syrrans kök och sa att jag vet inte om jag är totalt dum i huvudet eller smart... Tankarna var ganska mörka, kan inte vara annat när man inte vet vad man håller på med. Vad som är rätt och fel... och smärtan är outhärdlig. Det enda jag visste var att jag inte litar på NÅGON och att jag måste följa min magkänsla. Jag har gått emot magkänslan förut i mitt liv... och det har gått käpprakt åt helvete!!! Så magkänslan ska man lyssna extra på!

I år, på ett halvår har jag, min magkänsla, mina ben och mitt driv tagit mig med på 60mils promenad och jag har cyklat iaf 185mil hittills i år. Det är ju fantastiskt =)
Det kommer bli såå kul att träffa neurologen till hösten och berätta om mina framsteg.

Drivet som tar mig med på promenader i naturen och cykelturer inomhus är jättebra medicin både mot smärta och svackor. Drivet som får mig att glömma den fruktansvärda smärtan i lördags och istället se framåt. Vad vill JAG göra? För mig kan en promenad i naturen, med musik i lurarna vara dagens största lyckokick.
Men utan drivet inom mig hade jag aldrig varit där jag är idag.

Dagens tänkvärda:
Tacksam