Ja att få vakna upp till en ny dag och att man kan röra på sig är en fantastisk känsla!
Cyklade ute igår =) över 2mil... Kändes fantastiskt bra, eller mer än fantastiskt bra =)))

Det var mindre bra när jag skulle somna igår kväll. Hela underkroppen domnade bort... Jag kan bara ligga på rygg, men jag försökte röra på mig och variera sovställning. Försökte att hitta en position med nacken som skulle lätta på bortdomningarna. Millimeter för millimeter... Jag ångrade den långa cykelfärden och förbannade min envishet! Skulle jag inte kunna ta mig ur sängen nästa morgon?!? Jag blev mer än rädd... VAD hade jag gjort?

Startade om talboken flera ggr. Tryckte upprepade ggr på zonterapi-punkterna för nacken. Det skulle bli en lång natt... Intalade mig själv att jag inte skulle oroa mig x 200ggr.
Tillslut somnade jag iaf. Och idag känns det underbart att få vakna upp och kunna röra sig! Det enda som är kvar av nattens besvär är lite pirr i benen, höger framsida lår är alltid bortdomnat så det är jag van vid. Ansiktet är lite bortdomnat. Nacken och kroppen är ansträngda.

Livet är fantastiskt och vackert. Solen skiner över Böda Sand. Jag kommer att cykla ute idag igen, MEN inte så långt! =)

Dagens tänkvärda:
"Varje dag är en gåva"